Jag sitter och jobbar på ett tantcafé i Grisslehamn. Hit kommer det in folk som är muntra. Mjuka gulliga och muntra. Som Skåning känns det en smula obekvämt. Skåningen är inte munter. Absolut glad och skrålande. Men en smula krass och sällan mjuka lena på rösten. En skåning backar lite, ser skeptisk på den som talar och blir misstänksam mot dessa muntra folk. Gör de sig till? Är det något lurt på gång? Jag har en vän från Göteborg som tyckte att Skåningar var otrevliga ända till han flyttade ner och insåg att det var ett sätt att prata på. En vända uppåt landet igen och de slogs av hur trevliga alla var, tills de kom på att de bara pratade annorlunda. Visst kan dialekten göra något med oss. Det slår mig när jag åker tillbaka till USA där jag bott ett tag och vad ett helt annat språk kan göra med en. Och den sociala mentaliteten förstås. Jag är samma person, men ändå en annan person. Liksom höjludd(are) och så himla postivi och amazing-strösslande att jag somnar matt på kvällen vid besök. Jag orkar helt enkelt inte med mig själv. Jag trivs bra med att vara en glad hård skåning. Med r som tar plats i gommen.
↧