Häromdagen slog jag upp mormors telnummer i mobilen. Märklig känsla när någon inte finns längre. Inte hennes närhet till skratt. Inte hennes snällhet. Inte hennes mat. Men hennes hatt finns och skratt i minnet. Och hennes kokbok vilar tryggt min hylla. Varje gång jag smakar av en sås, tänker jag på henne och jag gör precis likadant. Tar upp såsen med en sked, lägger över på en annan sked och efter lägger jag ner de båda på en tallrik med blå blommor från Rörstrand som också var hennes. Kram.
↧
Mormors hatt
↧